- Titta! Det finns en lucka där! Den är öppen!
Det var kantorskan, som hade fått syn på en lucka vid altarets södra ända. Den var öppen inåt altarets inre och var som ett stort svart hål.
- Nej, men vad säger du! sa prästerskan och skyndade sig ner på knä för att kolla in i det svarta hålet.
- Akta den vita dressen så att du inte smutsar ner dig! sa jag till den nyfikna prästerskan.

- Ska vi byta vindrutetorkare också? frågade den vänlige kundmottagaren vid bilservice-disken.

Mitt stolta inre - det som ville säga ”det kan jag göra själv” - blev överröstat av en massa tankar och bilder. Alla rusade med ljusets hastighet runt detta mitt inre, som trodde sig om att ”göra allting själv”. Mitt stolta inre blev änna snurrigt i sitt inre.

Huvudet sökte förgäves efter ursäkter att inte springa morgonrundan. Det hade dock en gång stadsfästs, att kroppen skulle genomföra motionsrundan 2-3 gånger/vecka.

Medan huvudet funderade, klädde kroppen på sig joggingklädseln snällt och prydligt - enligt tidigare inprogrammerad order. Denna morgon tyckte händerna, att de skulle få tygvantar på sig. Ögonen såg, att det bara var 4,7 grader varmt och en flaggstångsvimpel signalerade ostlig vind.

- Elvis eller Tommy Steel!
Det var mer en uppmaning än en fråga. Nästan som att få en pistol uppstucken i näsan. I mitten av 50-talet stod en strid på skolgården vid min realskola mellan dessa två nytända rockstjärnor.