måndag, 09 februari 2015 15:11

Oslipad pärla

Skrivet av
Oslipad pärla

Idag fick jag en impuls att titta till en geocache jag lagt ut på Svinnäs för fyra år sedan. Jag älskar Svinnäs. Det känns som en avlägsen plats; hemlig, orörd, vild och vacker. Men i själva verket ligger det så löjligt nära. Denna långa, sluttande, otillgängliga landtunga strävar sig från Grebbestads hamn rakt ut i skärgården. Det är inte helt lätt att hitta stigen som leder ut på Svinnäs. Det är inte heller helt lättvandrat. Bra skor och bra balans krävs, särskilt första biten. Men när man hittat stigen och snirklat sig uppåt mot den högsta punkten belönas man med en utsikt som tar andan ur en. Sedan kan man välja om man vill gå ända ut på yttersta punkten, vilket är en bra bit att gå, eller om man nöjer sig med att leta sig fram till en trevlig liten strandsnutt som vetter mot öst.

Det är inte många som hittar Svinnäs, inte ens under sommarmånaderna. Så här års vågar ingen sig ut över de isiga bergshällarna. Men är man bekant med stigen är det inte så svårt. Och det är värt upplevelsen. 

När jag strövar omkring här blir jag nyfiken på hur det gick till här för 100 år sedan. Spåren efter aktivitet är ju så uppenbara. Stenbrotten berättar att här arbetade starka män. Jag försöker föreställa mig hur det var att jobba här, bland stenblocken, utan skydd för vindarna. Min fantasi går igång. Varför dessa avlånga högar med småsten? Varför en liten början på en mur, just där? Och här ser det ut som en väg... för vad? Detta borrhål - vad var skälet till att de inte fortsatte bryta loss stenblocket? Och vad gör de små rostiga stumparna taggtråd på berget? 

Det är roligt att fundera, undra. Jag önskar jag hade en Grebbetsadshistorieguide att plocka fram ur ärmen. Jag som hatade historia i skolan när jag var barn. Då var det det tråkigaste, men idag kan jag bli så fascinerad och nyfiken. Bara av att gå en sväng i landskapet!

Min geocache ligger där den ska, men är fylld med vatten. Vad bra att anteckningsboken ligger i en tät plastpåse, den är fortfarande torr som tur är. Efter att ha torkat allt lägger jag tillbaka lådan i sitt gömställe, tills vidare. Jag måste byta ut lådan mot en som är tät. Det är roligt med geocaching. Jag fastnade för det för fem år sedan efter att ha läst om det på nätet. Laddade hem en app till mobilen, skaffade mig ett konto på nätet och fick tillgång till kartan som visar alla geocacher som är utplacerade överallt. Mina tre första cacher hittade jag i Grönemad, efter en del letande. Det var berusande roligt, och jag ville hitta fler bums. Men geocacher har olika svårighetsgrad, och när jag misslyckades med att hitta några ganska "lätta" tappade jag sugen på att leta själv. Jag bytte till att bli en sådan som lägger ut dem istället.  Det är alltså privatpersoner som lägger ut dessa små hemliga "skatter". När man hittat en cache är det viktigt att se till att ingen annan ser, den ska ju vara lite hemlig så den inte blir förstörd av patrask och rackarepack. Man skriver sin signatur i den lilla boken, som bevis på att man hittat gömman. Och sedan ska man registrera online också, via appen till exempel. Om man har barn så brukar det vara uppskattat att ta något föremål/leksak ur den (om det finns något i den), om man lägger dit något annat istället. Antalet geocacher ökar stadigt överallt. Det finns folk som planerar sina semestrar helt utifrån geocaching, att hitta så många som möjligt under en viss period. Andra har gjort det till en utmaning att hitta så många ny-utlagda cacher som möjligt, eller att enbart leta efter svårhittade cacher. Som till exempel kräver extrem problemlösningsförmåga eller stor fysisk utmaning. Det tycks ha blivit en folkrörelse :-)

(läs mer om geocaching på www.geocaching.com)

Senast ändrad måndag, 09 februari 2015 20:35
Kim de Bruin

Född av en en pappa från Amsterdam och en mamma från Stockholm växte jag upp under mina första tolv år i Zandvoort; en liten kuststad i nordvästra Holland. Mina föräldrar vågade sig på en rejäl grönavågenflytt och så blev det ca 11 år i Skee och Krokstrand. Studier vid folkhögskolan i Grebbestad, kärleken och familjebildning fick mig sedan att hamna och stanna i Tanums kommun. Sedan snart 10 år är jag bosatt i Grebbestad och är därmed återbördad till ett liv i en liten kuststad. Det är här jag hör hemma.

Senaste från Kim de Bruin

Logga in för att kunna kommentera