Hutterknubben

- Mamma! Jag fryser!
- Tyst, pojk, och fortsätt och ät! sa mamman.
- Jag vill inte äta makrill! bönföll pojken.

Pojken var en liten sälunge, som måste äta, för annars så fryser den. Det var nämligen på så vis, att när han simmade omkring för att jaga och äta fisk, så stötte han plötsligt på en jättesöt makrilltjej. Han blev änna´ blixt- och dökär. Hon var så söt och sälpojken blev så upp över simfenorna kär, att det var fullständigt omöjligt för honom att äta fisk överhuvud taget. Detta försökte han berätta för sin mamma, men hon bara svarade:

- Tyst, pojk, och fortsätt och ät!
Man vet ju hur morsor är ....

Vad skulle den lilla sälpojken göra? Han måste ju äta, för annars så fryser han ihjäl! Därför skuttade han upp på en brygga. Lite längre fram fick han syn på en byggnad med en massa grejer utanför. Där stod det en hund och åt ur ett par skålar. Han skuttade fram till hunden och frågade:
- Ursäkta, men kan du säga mig var jag kan få något att äta?
- Du låter bli min mat! gläfste hunden och fortsatte äta.

Sälungen skyndade sig att skutta vidare. Strax fick han syn på en annan hund, som morrade och kom emot honom. Den slet och drog i kopplet, så att hundens matte knappt kunde hålla tillbaka den. Då hoppade sälungen upp och gömde sig i en låda, som stod intill husväggen. Han hörde hur hunden morrade och gurglade av mattes dragande i kopplet. Så småningom försvann ljudet och hunden och sälungen kunde krångla sig upp ur lådan.

Han fortsatte en bit och kom förbi ett hus med en trädgård. Där fanns en liten plaskdamm och intill satt en mor och ammade sitt barn. Sälungen skuttade in till mamman och frågade:
- Ursäkta, men kan du säga mig var jag kan få något att äta?
- Vad menar du! Fy sjutton vad äcklig du är! Ge dig av härifrån! Och våga bara inte röra guldfisken i dammen!
- Nä, nä, hon är ju lika ilsk, som den där gläfsande hunden, tänkte sälen och skuttade vidare.

Vid nästa hus satt en liten flicka och lekte med dockor. Sälungen gjorde ett nytt försök:
- Ursäkta, men kan du säga mig var jag kan få något att äta?
- Åh, vilken söt sälunge du är? Vad heter du?
- Jag heter ”Hutterknubben”.
- Hutterknubben? Det vad ett konstigt namn. Varför heter du så?
- Jo, jag fryser jämnt. Och så är jag en knubbsäl.
- Du är rolig. Är det därför du har halsduk och lusekofta?
- Nja, jag hittade kläderna, när jag gömde mig i en stor låda. Det kom en ilsken hund mot mig, så jag var tvungen att gömma mig. Hur som helst, nu fryser jag inte längre. Men jag är hungrig.
- Du är rolig! Jag ska hämta lite välling i nappflaska åt dig!

Hutterknubben visste inte vad ”välling” var - och inte ”nappflaska” heller. Han väntade snällt.
- Blää! Det var inte gott, men det får duga, tänkte han, när flickan kom och tryckte nappflaskan i munnen på honom.

- Vad er dette för en lustig liten krabat i halsduk och lusekofte? sa en man, som visade sig vara flickans far. Det hördes tydligt att han var norrman.
- Det är en säl och han heter Hutterknubben. Han fryser. Därför har han halsduk och lusekofte, sa flickan.
Sälungen lyssnade och åt och undrade vad som skulle hända nu.

- Det ger mej en alldeles ypperlig idé! Jeg tror jeg ska ringe min vän i Thailand och be att han gör ett stort parti med såne där Hutterknubbar! Så säljer jag di som turistsouvenirer! Di där svenskene, di e så domme, så di köper vad som helst!

Och mycket riktigt! Strax innan turistsäsongen började, levererades ett stort parti med Hutterknubbar till Turist-info i Grebbestad. De fick strykande åtgång och köptes av holländare, tyskar, danskar, svenskar - och norrmän.

Sensmoral av detta blir:
- Håna icke en säl i halsduk och lusekofta! Den kan göra dig rik!

Hej, hej
Kalle
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den

PS.
Denna eminenta pryl finns faktiskt ännu att köpa i Grebbestad! Köpingen, där fantasin och glädjen trotsar alla gränser.